Tillbaka till BTJ.se
Skriv ut

Álvaro Enrigue

header_fb

Slutet på en roman
Álvaro Enrigue

Álvaro Enrigue

Den 28 februari 1525 var kristendomens yttersta gräns lagunen Términos i Mexiko (som idag räknas till delstaten Campeche, i sydöstra delen av landet). Där och då gav Hernán Cortés order om att hänga Cuauhtémoc, aztekernas sista kejsare. Sedan beordrade han att man skulle stycka hans kropp i bitar, bränna den och sprida ut den i vattnet. I lagunen Términos tog den värld som Europa kände till slut, men också ett helt universum: aztekernas imperium, de som från och med då var ett förlorat och ibland mytiskt folk, precis som det atlantiska folket och garamanterna. Platsen där detta skedde skulle inte kunna ha ett mer passande namn: på kastilianska betyder ordet “términos” “slut”.

När tar en roman slut? När kommer hela den kultur som en författare skapat för att försöka säga något om världen till sin “términoslagun”? Med sista punkten på sista sidan, skulle man kunna säga, men det stämmer inte alltid. De stora romanerna brukar få oss att vilja återvända till vissa stycken när vi kommit till slutet för att undersöka exakt vad författaren har gjort för att styra våra känslor och utmana oss intellektuellt medan vi lockats vidare av berättelsen. Vissa romaner har jag börjat läsa om så fort jag läst ut dem. De är inte så många: Hoppa hage, Kartusianklostret i Parma och Mästaren och Margarita, som jag kommer på i skrivande stund. Andra tycks inte ha något slut: när jag har möjlighet lägger jag alltid in Pedro Páramo i kurslitteraturen när jag undervisar på Princeton University, för att få läsa den en gång till. Jag har aldrig läst klart den trots att jag kommit till dess sista punkt kanske mer än tio gånger. På sistone har det varit likadant med De vilda detektiverna: om det går tar jag med den i undervisningen eftersom jag inte är säker på att ha läst klart den.

En romans “términoslagun” är desto otydligare för författaren. Jag har skrivit och publicerat fem romaner och inte någon gång under de fem morgnar som jag har skrivit klart en bok har jag kunnat ana att jag några timmar senare skulle drabbas av den sorg som bara uppstår när man avslutat en bok.

TiebreakJag förstår att det finns författare som verkligen avslutar en roman när de skrivit klart den: där tog den slut, och så skickar de den till sin agent. För mig är det tvärtom, ju äldre jag blir desto svårare har jag att acceptera att en bok har kommit till sin “términoslagun” när jag har satt slutpunkt. Vissa romaner har jag ägnat mer tid åt att redigera än att skriva. Och sedan kommer det känslomässigt komplicerade steget att lämna över den till förläggarna, sättarna och korrekturläsarna: låta något som en gång hade handen och pennans storslagna pålitlighet, och som senare förflyttats till den fruktansvärda, eteriska datorskärmen – lysande och cartesiansk – förvandlas till det teknologiska miraklet som vi är vana vid, det tryckta arket i en bok.

Den argentinska författaren Rodrigo Fresán liknade för många år sedan en bokpresentation vid en begravning som författaren och dennes vänner anordnar. Han föreslog att istället för de dödssamtal som vi brukar hälsa en ny roman välkommen med, som om vi vore adelsmän från artonhundratalet, borde vi ha begravningar i New Orleans-stil. Att vi skulle samla vänner, anlita en kör för att de skulle sjunga spirituals, och tillsammans tåga till bokhandeln för att överlämna återstoden av den avlidna vännen till bokhandlaren som skulle sälja den framöver. Att vi borde anordna en fest för att glömma den.

I oktober ska jag till Sverige på en begravning av en roman vars sällskap har gjort mig intensivt lycklig, alltsedan jag för många år sedan började samla bibliografiskt material för efterforskningar. Det är en roman som kretsar kring en oväntad sida hos Michelangelo Merissi da Caravaggio: tidernas största målare var även en enastående tennisspelare. Men det är inte en roman om Caravaggio som tennisspelare, utan snarare en roman med honom. I den dyker en fransk yrkesmördare upp, som stal flätorna från Anne Boleyns avhuggna huvud för att tillverka tidernas dyraste tennisbollar, och även Hernán Cortés indianska hustru, som vävde den dystraste tänkbara skilsmässogåvan: ett skapular gjort av kejsaren Cuauhtémocs hår. Det är en bok som berättar om hur påven Pius IV, familjefar och tennisälskare, släppte motreformationens vargar fria, och som stannar upp hos en aztekisk konstnär vid namn Diego Huanintzin, som besökte Karl I av Spaniens slott stolt bärande det som han ansåg var Europas största bidrag till världskulturen: skor. Det är en roman om den gigantiska barrocken, och de ytterst små människor som gav upphov till dess existens.

Alla vet var romanerna slutar: i bokhandeln. Men jag tror att ingen riktigt vet var de kommer ifrån. Vi grubblar på dem i åratal, vi gör efterforskningar, vi gör anteckningar som en dag blir till en första sida och sedan är det enda man vill och kan att skriva vidare, tills man inser att den är klar. En roman är ett anfall och en dumhet som dröjer kvar i flera år. För författaren dör de när de får liv hos andra: om en berättelse är bra, kommer den till himlen i form av en bok.

Översättning: Annakarin Thorburn

Köp Tiebreak på BTJ.se »


« Tillbaka till nätbutiken BTJ.se 



Logga in
BTJ besöksadress: Scheelevägen 32  •  Postadress: 221 82 Lund    046-180 000  •  info@btj.se  •  Personuppgiftspolicy